Perioden 1909 - 1939 kännetecknas av få och obetydligt utbyggda flygfält. Flygfälten bestod av öppna gräsytor och hinderröjning utfördes vid behov för att göra start och landning mindre riskfyllda.

Armén respektive marinen hade från början hand om de fåtaliga flygplanen. Marinflyget, som hade en stark ställning inom militärflyget, använde enbart sjöflygbaser. Även där var flygplatsanläggningarna enkla.

Efter första världskrigets utbrott ställdes nya krav på armé- och marinflygets fältmässighet. För att kunna fullgöra bevakningsflygningar längs Sveriges gränser med de prestandasvaga flygplanen krävdes ombaseringar och markpersonal som servade flygplanen på de tillfälliga baserna. Sveriges första 5 krigsflygfält (Vänersborg och Boden) tillkom under första världskriget.

Flyget deltog också alltmer i armé- och flottmanövrarna. 1926 bildades flygvapnet som egen försvarsgren, men mycket av självständigheten hos arméflyget och marinflyget kvarstod.

Fem flygkårer sattes upp (F 1 ? F 5) med förläggningsområden, hangarer, verkstäder och utbyggda flygplatser. Under 1930-talets första del tillkom även några övningsflygplatser (Vännäs, Rinkaby m fl). I 1936 års försvarsbeslut fastställdes att flygvapnet skulle byggas ut till att omfatta sju flygflottiljer, sju övningsflygplatser, fyra utbildningsanstalter, två centrala flygverkstäder och en förstärkt ledningsfunktion. Flygförbandens basering i krig, med spridning till särskilda krigsbaser, hade fått ökad aktualitet genom den internationella satsningen på bombflyg, men inget beslut togs i den frågan. Det blev vid den gamla krigsordningen. De landbaserade flygförbanden skulle skyndsamt ombasera från fredsflottiljerna till då rekognoserad jordbruksmark. På vintern skulle flygplanen förses med skidor och flyga till lämpliga frusna sjöar. Sjöflyget skulle spridas ut till tillfälliga platser vid kusterna och i insjöar.

Ett par larmrapporter från flygledningen 1937-1938 tydliggjorde dock att krigsflygplatser måste byggas ut redan i fredstid, för att inte flygvapnet skulle bli helt utslaget under de första timmarna eller dagarna under fientliga flyganfall mot Sverige. Kungl Flygförvaltningen (KFF) gavs hösten 1938 i uppdrag att utföra en rikstäckande totalinventering av lämpliga markområden för anläggande av krigsflygplatser.

Undersökningsresultatet presenterades i mars 1939. Totalt hade man 180 tänkbara områden i landet, varav de lämpligaste 95 platserna kostadsberäknats. 40 krigsflygfält föreslogs för utbyggnad i en första etapp. Detta förslag fick revideras och riksdagen beviljade i juni 1939 medel till anläggande av 20 krigsflygfält, uppdelade på bakre (inne i landet) och främre basområden (nära kusten).

I och med andra världskrigets utbrott 1939 prioriterades nybyggnad av krigsflygplatser och utbyggnad av flottiljflygplatser och civila flygplatser som en viktig del av försvarsupprustningen. Sveriges fåtaliga flygdivisioner fick order att skyndsamt ombasera till flygbaser som ansågs lämpliga för utgångsbasering för att försvara Sverige. Problemet var att det fanns mycket få flygfält att ombasera till under första krigsåret. Ett exempel på detta var 8-9 april 1940 när bombflygflottiljen F 1 vid Västerås/Hässlö skyndsamt skulle ombasera till Skåne och Västkusten och inta högsta krigsberedskap.

Invasionen av Danmark och Norge pågick för fullt och F 1-divisionerna med sina tvåmotoriga B 3 (Junkers Ju 86) utgjorde en betydande del av Sveriges krigsflyg vid en fientlig invasion. Endast flygfälten vid Ljungbyhed (F 5) och Trollhättan (ASJA/SAAB) fanns att tillgå. Samtidigt var ombasering och spridning mycket viktig för att flygvapnet inte skulle bli utslaget redan vid en första fientlig anfallsvåg.

Markpersonalen tillhörde under månaderna efter krigsutbrottet den flygdivision som tillfälligt baserades vid en krigsbas och markstyrkan förflyttades på landsväg och järnväg mellan flygfälten. 1940 krigsorganiserades flygvapnets markstyrkor fullt ut. Flygbaserna bildade s k basgrupper om tre flygfält, enligt engelsk modell med ?Satellite Airfields?. Basgruppen bestod av en basgruppsstab och tre stationsavdelningar. Stationsavdelningen var i sin tur uppdelad på 2-4 stationskompanier.

Basgrupperna var inte permanent baserade i fält, utan skulle omgruppera till sitt område först när beredskapsläget krävde det. Stationskompanierna skulle åka ut snabbt för att förbereda flygfälten och mottagandet av basgruppens huvuddel. Ansvaret för basgrupperna med dess flygfält tilldelades de olika flygflottiljerna. 1942 hade flygvapnets vuxit kraftigt och man ansåg det nödvändigt att göra en omorganisation av flygbasverksamheten. Landet indelades i flygbasområden (flybo), där ett antal flygflottiljer och basgrupper ingick. En annan nyhet var att arméns lokalförsvarsförband fick till uppgift att sätta upp flygfältsplutoner vid flygvapnets krigsflygbaser. Arméns flygfältspluton var mer stadigvarande förlagd vid flygbasen, även då ingen flygverksamhet skulle förekomma och tog över ansvaret för krigsflygfältets skötsel och bevakning.

Sammanlagt byggde man under beredskapstiden ut 39 st krigsflygfält och förbättrade successivt redan befintliga militära och civila flygplatser.

Flygbassystemet Bas 60 infördes på 1950-talet för att möta kalla krigets krav och teknikutvecklingen med jetflygplan mm. Permanent belagd rullbana (start- och landningsbana), ca 2000 m lång, byggdes. Minst en reservvägbas byggdes för flygbasen. En basbataljon (Basbat 60) organiserades för att bemanna varje Bas 60 ordinarie krigsflygbas (O-bas). Basområdet utökades till några kvadratmil och flygbasens olika funktioner grupperades med stor spridning inom detta område.

En skyddad kommandocentral (KC) byggdes några kilometer från flygfältet för ledningen av flygbasens operativa verksamhet. Flygplanen fick mer spridd placering mellan uppdragen genom att flygplansplatserna delades upp på tre områden. Vid rullbanan främre klargöringsområden (Framom) för jaktflygplan i högsta startberedskap. Ett bakre klargöringsområde (Bakom) 1-2 km från flygfältet, där attack- och spaningsflygplanen klargjordes för uppdrag. Cirka 5-10 km från fältet placerades flygplan i ett uppställningsområde (Uom) för mer omfattande översyn och reparation eller som reserv.

Vid de ordinarie krigs- och övningsflygbaserna fanns mellan krigsförbandsövningarna (KFÖ) och förhöjd beredskap en bastropp på 8-10 personer fast placerade vid flygbasen för klargöring av enstaka flygplan och skötsel av flygplatsen. Bas 60-utbyggnaden var mycket omfattande och den blev helt klar först i mitten på 1970-talet.